The beginning of the story

Redan innan jag och M blev tillsammans hösten 2011, hade han berättat för mig om sina planer om att köpa sin mormors hus ute på landet.
Han förklarade att det låg fint till med en damm på tomten, hade ett rätt stort garage i en ladugårdsbyggnad och skogsmark.
Då han berättade om det, på vår kvällspromenad då vi fortfarande bara var vänner, så kommer jag ihåg att jag tänkte att det lät så himla avsides. Hur skulle jag då kunna åka och spontanbesöka honom? Det låg ju nästan 3 mil utanför stan!

När vi sedan blev tillsammans flyttade jag in hos honom i hans dåvarande hus några kilometer utanför stan. Det var ett helt vanligt tråkigt hus i ett bostadsområde och både han och jag kände att det inte var där vi skulle leva tillsammans.

I december 2011 fick jag ta min första tur ut till huset med stort H. M’s mamma kom dit och visade oss runt. M’s mormor hade inte bott där på några år (hon hade flyttat in på ålderdomshem) men allt stod näst in till orört kvar.
Då jag bläddrar igenom de gamla suddiga mobilbilderna som vi tog då vi var där, så kan jag knappt ens föreställa mig att det är huset som jag sitter i just nu. Än fast inget direkt är ändrat, förutom att hennes grejor bytts ut till våra så klart, så känns det inte alls som samma hus.
Hur som helst, så kände jag väl absolut att det var ett bra hus. Visst, det var ett grått halvdassigt eternithus, men det kändes ändå fräscht (hur nu ett hus kan vara både dassigt och fräscht på samma gång kan jag inte förklara, men det var då så det kändes.. och fortfarande känns!) så jag tyckte absolut att det var ett alternativ.
Problemet var dock att M’s mormor hade blivit dement sedan ett antal år tillbaka och därför fått en godman tillordnad sig. Så eventuell försäljning måste gå genom honom, och då också via mäklare. Men det var väl inte det som var det stora problemet, utan det faktum att en viss släktmedlem ständigt försökt sätta käppar i hjulen för allt, och då också försäljningen av denna fastighet.

IMG_0313Från mitt första besök

I och med detta lade vi det på is ett tag och började kika runt efter andra alternativ. Vi var till och med och tittade på ett hus där jag föddes; i Dalarna.
Men ingenting kändes riktigt rätt, och då våren kom började vi åka tillbaka till M’s mormors hus för att ta promenader med hunden runt om i skogarna och ju mer vi var där och vistades desto mer rätt kändes huset.

Här är en av de bilderna som jag verkligen älskar! Så mycket kärlek! Och man kan skymta huset där i bakgrunden.

IMG_2833

Där hade vi precis tagit en riktig långpromenad med Chico runt till de olika fäbodarna som finns i närheten, och avslutade det hela med att sitta och njuta på gräsmattan och drömma oss bort och kände att detta ställe bara måste bli vårt!

Så vi bestämde oss för att försöka.
Mäklare kom dit och värderade fastigheten, och försäljningen fick så klart skötas av den som värderat det högst.
Det var ett antal turer fram och tillbaka om vi skulle få köpa det eller inte (på grund av släktingen som inte på något vis skulle haft möjlighet att köpa fastigheten själv, men då också ville se till att ingen annan heller kunde få göra det), och jag mår nästan dåligt av att tänka tillbaka till hur tärande det var. Ena stunden lät det som allt var klart, men nästa sekund var det helt stopp. Det var som att ständigt åka en berg-och-dalbana, och inte en rolig sådan heller!
När vi TILL SLUT skulle få skriva under papperen så ringer mäklaren bara en timme innan och säger att ett köp tyvärr inte är möjligt då det precis kommit fram att det tydligen låg en anmälan hos länsstyrelsen angående fastigheten som först måste utredas. En anmälan som var gjort av, just precis; …släktingen.
Men då det bara var lögner och påhitt så blev anmälan snabbt nedlagd, och det räckte med att vi skrev under att vi hade tagit del av anmälan. Så efter en hel del strul fick vi ÄNTLIGEN skriva på papperen. Den 22’a augusti 2012.

Vi har alltså bott här i ganska precis tre år nu! Tre underbara år. I vårt drömhus.

Och fortsättning följer….

Summerdays

Vilka underbara dagar det varit i över en vecka nu!
Sommaren i övrigt har ju varit sisådär, så det kändes verkligen som att det behövdes några extra riktigt soliga dagar innan hösten kommer på riktigt.
Dock har jag åkt på världens nackspärr, eller man kanske hellre kan kalla det ryggspärr, så de senaste dagarna har jag inte kunnat göra nästan något alls. Men det börjar äntligen släppa nu, så det känns ju bra iallafall.
Förmodligen kommer det från överbelastning sedan förra veckans slit.
Passade på att ta ut en fjärde semestervecka (hade bara tänkt att ta tre i sommar) och kämpade på med det sista inför den inbokade gjutningen av plattan för utbyggnaden som skulle ske på fredagen. Var verkligen välbehövligt, hade aldrig hunnit klart om vi bara hade haft eftermiddagarna på oss annars. Och som sagt, vi hade ju fruktansvärt tur med vädret! Än fast det ibland kanske var lite väl varmt för att arbeta i. Svetten bara rann. Men hellre det än för kallt!

Men nu är äääntligen plattan gjuten och det känns såå bra! Ska lägga upp ett inlägg med bilder lite senare.

DSC08428

Underbara sommar! Önskar det kunde vara varmt och sol året runt! Här är en bild över vår lilla övervuxna damm och våran lilla ”Holger” (gräsklipparroboten) som får jobba nästan dag ut och dag in.
Gräsmattan är förresten fräst och sådd i början av sommaren. Tycker den har blivit väldigt fin på så kort tid.

DSC08403

En liten linslus. Skulle ta en bild på gräsklipparen, men då kom Luci springandes och ställde sig mitt för. Hon som annars brukar vara så svår att få att stå still för att fotograferas stod där ända till gräsklipparen körde på henne. Så typiskt bullterriers, gör precis tvärt om vad man vill! Men det är ju det som är lite utav charmen med dem!

50

När min syster skulle fylla 50 i våras så började jag med ett kort till henne, men jag tyckte det kändes så tråkigt och jag fick inga riktiga ideer för att snygga till det heller, så jag gjorde helt enkelt två kort åt henne.

Det första kortet var detta avlånga. Jag tycker det är fint, men jag ville göra något mer.


When my sister was about to turn 50 this spring, I started to make a card for her. But as I was making it I started to feel more and more dissatisfied with it. I don’t know why, but it just felt so…tame. And I had no idea how to make it better either, so I decided to make two cards for her.

The first one was this rectangular card. And I think it’s nice, but I wanted something more.

DSC06516

DSC06520

Det andra kortet kändes roligare, men kanske mindre balanserat eller harmoniskt eller hur man ska uttrycka sig. Men hon älskar iallafall att fiska, så jag gjorde kortet utifrån det och då fick det bli som det blev.


The other card feels a bit more fun, but maybe not as well organized as the first one. But she loves to fish, so that was where I started from.

DSC06522

DSC06524

DSC06531

DSC06529

Thank you

I maj i år var det ett år sedan vi fick lov att operera bort höftkulan på våran, då 5 månader gamla, lilla tjej Luci.
Jag kommer skriva om varför och hur det hela gick till vid ett senare tillfälle, men hur som helst så är jag så oerhört tacksam att det gick bra och att min lilla bebis är vid liv idag, så jag kände att jag ville göra ett tack-kort till Veterinärkliniken Södra Berget i Sundsvall som utförde operationen.

Då deras logga är röd och vit, så ville jag göra kortet i samma färger. Jag tycker att det var lite svårt att få det att inte se ut som ett julkort, så helt nöjd är jag inte men jag tycker att det blev några fina detaljer iallafall.


In May this year it was one year ago we had to remove the femoral head on our, back then, 5 month old little puppy Luci.
I’m going to write more about why and how later, but anyways, I’m so grateful and thankful that it all went well and that my baby is alive so I just felt that I had to make a Thank-You-card to the Veterinary station that performed the surgery.

Their logo is in red and white, so I wanted to make the card in those colors too but I think it was pretty hard to not get the feeling that it was a Christmas card, so I’m not all pleased with how it turned out but some of the details I think are kind of nice anyway.

DSC06301

DSC06302

DSC06308

DSC06311

DSC06307

Ett paket kommer lastat

…fullt med pyssel!

DSC08126

Det är alltid lika roligt när det plingar till i telefonen och man får leverans-sms:et!
Denna gång beställde jag lite smått och gott från ScrapBruket.
Tror jag aldrig beställt därifrån förr, men leveransen gick snabbt och jag fick med en liten gåva och sånt uppskattas ju alltid!


I spy with my little eye… a box filled with crafty stuff!

Oh how I love when you get the SMS notification on your phone saying that your parcel is ready to be collected!
This time I made the order from ScrapBruket.
The shipping went fast and I got a little gift for free, and that is always much appreciated!

DSC08128

DSC08130